Många gånger har jag besökt Mölarps ö, ett fantastiskt naturreservat ett stenkast ifrån Borås. Här kan man begrunda sällsynta växter, äta medhavd mat /fika eller bara vara ett med naturen. I inlägget om Kungagraven skrev jag om yngre stenåldern och att marken däruppe brukats väldigt lång tid. Ängarna som vi ser på bilden ovan har inte fullt så långt ursprung men vi talar dock järnålder(500 f Kr-1050 e Kr). På många ställen i vårt avlånga land har ängar vuxit igen och på sina håll slukats upp av diverse ogräs eller skog. Så är emellertid inte fallet på Mölarps ö, något som jag kommer återkomma till. Hur kom då ängsmarkerna här ute till? Jo, under järnåldern blev klimatet allt bistrare och åretruntbete var inte aktuellt längre. På det som kom att bli ängsmarkproducerades vinterfoder. Här trivs olika typer av växter och djur som alla är beroende av en välskött äng. Traditionellt bedrevs skötseln under sensommaren i form av slåtter, då man slog med lie. Jag fick i augusti månad själv pröva på konsten, eller rättare sagt studera. Däremot hjälpte jag till att få upp hö på en lång hässja, också det en konst för sig. I den heta augustivärmen satt det fint med kaffe och smörgås i pausen. Åter till Mölarps ö, till och med 1930-talet bedrevs slåtter på ängen ovan. Som redan nämnt ett ganska slitigt arbete för både kropp och själ. Fram till sent 60-tal betade djur på ängarna, i cirka 20 år stod sedan området obrukat. Röjning var därmed nödvändigt, ängen slås varje år sedan 1986. Avslutningsvis, Mölarps ö är möjligt att besöka året om för den som känner för det. Ut och njut av naturens fägring!
Historia-bloggen för historienördar 