Denna vinter har hittills varit ytterst begränsad på snö och kyla. De dagar som domineras av regn och slask är sådant som gör att jag längtar till sommaren. Till sommaren är det ju förstås några månader men längta kan man ju alltid göra. Byggnaden på bilden har jag gått förbi många gånger på promenader från Knalleland. Några grader varmare, inget regn utan sol och man hade kunnat låtsas vara på västkusten. Fast varför låtsas när det bara är en bilresa bort, såhär års är förstås västkusten inte särskilt välbesökt. Med undantag för de som ska kolla till sina sommarstugor då. Eftersom jag själv inte har stuga i Bohuslän får vi hålla till godo med ovanstående bild och visualisera hur det kan te sig en vacker dag på västkusten. Det är något magiskt med Bohuslän och dess karga klippor. Fiskegubbarna som på sina raster sitter utanför bodarna dominerade en gång i tiden landskapet. Visst finns de kvar, om än i något mindre skala. De som fiskar småskaligt har de senaste 25-30 åren fått det allt svårare när fisket kommit att bli en storindustri. Ett öde som den i viss mån även delar med lantbruken, de små gårdarna är inte lönsamma för att göra stora vinster. Traditionellt har fisket varit ett viktigt levebröd för många i Bohuslän. En resa ut på öppet hav med de risker som finns är inget vem som helst vågar göra, fiskegubbarna har sannerligen fått slita, i vissa fall med livet som insats. Skyddsombud och andra tryggheter som vi idag har på arbetsplatserna var inget fiskegubbarna hade. Därför, en stor eloge till dessa hårt kämpande människor!
Historia-bloggen för historienördar 