Det första som möter mig när jag närmar mig torget i Lidköping är den karaktäristiskt faluröda byggnaden. Den är utan tvekan en av stadens mest kända landmärken och finns förövrigt avbildad på Lidköpings kommunvapen och säkerligen på många vykort. Som nämndes i bildtexten så har det gamla rådhuset en anrik historia och har varit om en hel del genom åren. Byggnaden som vi ser på bilden är dock inte originalet ifrån 1600-talet, 1960 eldhärjades det vackra rådhuset men lyckligtvis återuppbyggdes det mellan 1960-61. Återinvigningen ägde rum den 12 december 1961. Vilken fyllde då det gamla rådhuset under 16, 17 och 1800-talet? Jo under seklen har den fyllt flera samhällsviktiga funktioner såsom rådstuga (ting, domstol), polisstation och museum. Under 1800-talet går den tekniska utvecklingen snabbt inom flera områden bland annat när det kommer till telefonnätet. 1884-88 inryms här den första telefonstationen i Lidköping, telefonen var en revolutionerande uppfinning när det begav sig och så småningom kom den under 1900-talet att bli var mans egendom. Det finns mycket mer som skulle kunna sägas om rådhuset men det skulle i så fall riskera att bli en mindre avhandling. Slutligen, idag håller Lidköpings turistbyrå och ett café till i bottenplan och i övervåning finns det konferenslokaler. Ett besök till Lidköping, den vackra staden vid Vänern rekommenderas varmt!

Det första som möter en är den fina mangårdsbyggnaden som hembygdsföreningen har i sin ägo (tog dessvärre ingen bild på den vid det här tillfället). Jag besökte hembygdsgården senast i somras och den var minst lika vacker i vårsolen. I ett nummer av tidningen ”Västgötabygden” från 2013 läste jag att föreningen firade 80 år, 1933 föddes sedermera Toarps hembygdsförening. På föreningens hemsida står det att i Borås stad finns 18 hembygdsföreningar. Hembygdsföreningen i Toarp är en av de fyra äldsta av dessa 18, här verkar ett flertal eldsjälar som brinner för sin hembygd. Byggnaderna som står på hembygdsgården har som jag förstått det flyttats dit i etapper. Det kan väl knappast ha varit helt enkelt att flytta alla dessa? Sedan 50 år tillbaka har hembygdsföreningen hållit till ute i Hjortryd. Någon gång om året är stugorna öppna för allmänheten, i övrigt arrangerar föreningen diverse medlemsaktiviteter såsom vandringar i Dalsjöfors med omnejd, grötfester, bussresor och berättarkvällar. Ett besök ut till Hjortryd rekommenderas varmt!

En promenad på någon av spåren i Kypeskogen är alltid lika trevligt. Jag har promenerat här flera gånger men just Gula Spåret har jag inte nyttjat lika frekvent som de andra. Idag är Kypeskogen en lugn och fridfullt plats att vistas på för såväl vandrare, MTB-cyklister som joggare. Under 17 och 1800-talet var livet i dessa skogar inte fullt så fridfullt som idag. Kypeskogen var en plats som man skulle passa sig för då rövarband härjade här, en och annan knalle blev säkert också av med sina fina och dyrbara hantverk. På bilden ovan ser vi alltså en gård med anor ifrån 1800-talet, under denna tid var Sverige ännu ett utpräglat jordbruksland. Vad vet vi då om Klämma? Jo, Peter Olofsson var den förste torparen(person som arrenderar jordenhet, ett torp) som kom att bo här tillsammans med sin fru Anna Nora Arvidsdotter och inflytt till Klämma skedde 1854. Man kan tänka sig att brukandet av jorden alldeles inpå skogen inte var det allra enklaste att leva av. Antagligen så fick de själva odla upp marken för att kunna odla lämpliga grödor. Ytterligare fyra familjer kom sedan att bo på Klämma, en av de som flyttade ut kom sedan att flytta tillbaka igen. Detta var familjen Andersson/Petersdotter, maken hette Gustav och makan Josefina. De flyttade in på Klämma 1885 i samband med att Josefinas far Peter flyttade från Klämma till Bredared. En ganska lång och omständig flytt för sin tid kan man tänka sig. Oftast flyttade man inom sin socken eller till grannsocknen. Efter att ha bott i Tosseryd mellan 1889 till tidigt 1920-tal flyttade de åter till Klämma och nu hade de totalt fem barn. 71 år gammal avled Josefina, år 1929. När Gustav gick ur tiden är dock oklart, troligen på 1930-talet. Detta torp är en av flera som ligger gömda i den fina Kypeskogen. Det är en historia om ett gammalt samhälle där folk delades upp i statare, torpare, bönder och borgare. I dag delar vi lyckligtvis inte upp folk på det sättet men det är ändå ett viktigt minne av en svunnen tid.

Kyrkan i Vänga är vackert belägen mitt i ett odlingslandskap och med gårdar runt omkring. I Vedens härad i vilket Vänga ligger finns det hyfsat gott om odlingsytor och det är även nära till sjöar och åar. I likhet med många andra kyrkor ifrån tidigt 1900-tal är även Vänga kyrka byggd i sten, stommen är byggd i granit och byggnadsstilen är nationalromantik. I det sena 18 och tidiga 1900-talet fokuserade skulptörer, arkitekter och liknande mycket på att sätta naturen i centrum. Här bör tilläggas att även landsbygden var i centrum inom denna stilinriktning. Under 18 och 1900-talet ökar befolkningen hyfsat stabilt och man kan tänka sig att stenkyrkan ifrån 1600-talet nu inte längre räckte till för kyrkobesökarna. Som modell för kyrkan blev Alboga kyrka i Herrljunga kommun. Graniten i Vänga kyrka är hämtad inom Vänga socken. Trots att den är lokal måste det ha varit ett väldigt slit att få dit stenen, antagligen fick man använda handkraft och dragdjur av något slag. För att vara en kyrka mitt ute på landsbygden måste jag säga att den är väldigt ståtlig men som nämnts i tidigare inlägg finns det ju ett flertal stenkyrkor runt om i Sjuhärad. De vackra kyrkor vi har i bygden är inte enbart gudstjänstlokaler utan vittnar om en tid då kyrkan hade en helt annan makt än idag. Dels som samlingspunkt och även i form av att prästen nedtecknade vilka som bodde i socknen, flyttade ut etcetera. Som blivande arkivarie ligger sådant som kyrkböcker mig lite extra varmt om hjärtat och de utgör ju även en viktig källa för släktforskare. På återseende!

Det lilla samhället Torestorp är beläget i de sydöstra delarna av Marks kommun. Genom samhället rinner ovannämnda Torestorpsån. Historiskt sett har ån länge spelat en stor betydelse för livet i samhället, i likhet med andra orter som ligger vid ett vattendrag av något slag. Vatten möjliggör exempelvis drift av kvarnar, sågverk och andra industrier. I Torestorps fall rör det sig om diverse industrier. Här har det funnits ångsågar, kvarn med tillhörande såg, smedja. Den här typen av industrier växte fram inte minst under 1800-talet. Människor har emellertid bott i Torestorp betydligt längre än så, här finns bland annat en så kallad hällbro av medeltida ursprung. Brokvarn ägs av hembygdsföreningen på orten och här verkar det finnas flera eldsjälar som brinner för sin hembygd och för kvarnens historia. Den senaste uppdateringen gjordes 2014 när vattenrännan(finns säkert någon annan term) till höger sattes upp. När jag vandrade runt här kände jag verkligen historiens vingslag och man inser vilken betydelse som den här typen av industrier har fyllt för Torestorp. Temadagar av olika slag arrangeras några dagar om året och i samband med dessa mals det mjöl eller sågas virke. Brokvarn är väl värt ett besök och jag vill rikta en eloge till hembygdsföreningen som lagt ner mycket jobb med sin vackra kvarn!

Marks kommun har många guldkorn att bjuda på inte minst i form av vacker natur och historiska platser. Vägen upp till Hyltenäs kulle eller Seatons kulle är brant och slingrande. På sina ställen kan man se vackra murar på ömse sidor om vägen. Tankarna går sedermera till England eller Skottland och dess unika landsbygd, mycket på grund av just murarna. Slottet uppfördes i den stil som dominerade i hans föräldrars hemland. Seaton lät bönderna i trakten jobba på markerna under uppbyggnaden av slottet, bland annat med anläggande av en stor trädgård, fontäner och buskar. Historien säger att Seaton hamnade på ekonomiskt obestånd och kunde därför inte bo kvar på sitt slott. Eventuellt kan han själv ha sett till att slottet sattes i brand för att få ut försäkringspengar men om det tvista de lärde. En intressant historia har i alla fall platsen och slottet. Naturreservatet Hyltenäs kulle bildades 1974 och förvaltas av Naturvårdstiftelsen. På återseende!

Mycket av den gamla träbebyggelsen i Borås har genom historien blivit offer för stora rivningsprojekt, särskilt under 60, 70 och 1980-talet. En del gamla fina träkåkar revs säkert redan på 50-talet. Alla hus hade kanske inte gått att rädda men betydligt fler hade säkert kunnat gå att rusta upp. En av dessa kåkar var den på Österlånggatan 2 som förövrigt klarade sig undan den stora stadsbranden 1827. På det gamla järnvägshotellet övernattade en hel del resenärer och smuggling av alkoholhaltiga drycker samt tobak var vanligt förekommande. Det fanns ett antal tullar i Borås under 1800-talet och den närmsta var i detta fall Norrtull. För smugglarna, vilket inte sällan var knallar, gällde det att ta sig runt denna tull utan att väcka uppmärksamhet och sedan kunna sälja sin smuggelsprit på hotellet. Hotellverksamheten startade upp i samband med järnvägsförbindelsen mellan Borås och Herrljunga 1863. Hotellet nyttjades primärt av som skulle resa med tåget. Man kan tänka sig att smugglingen var ett stort och frustrerande problem, staden gick miste om viktiga skatteintäkter och billig sprit var väl knappast det som folk behövde under 1800-talet. Alkoholismen och inte minst hembränning var ett stort problem i 1800-talets Sverige. Idag finns som sagt inger hotell på platsen men däremot ett äldreboende eller rättare sagt vård och omsorgsboende. Något exakt byggår har jag inte kunnat hitta någon direkt info kring men av stilen att döma skulle jag gissa på 1940-tal. Med de orden hoppas jag att ni fått upp ögonen för ett kanske okänt kapitel i stadens historia, väl bemött!

På vägen mellan Fristad och Borgstena ligger Uddetorp säteri. På säteriet har ett flertal olika familjer bott genom seklerna, säteriets anor går tillbaka till 1500-talet. Bengta Mattsdotter Kafle (1502-1556) var den första ägaren. Maken var en Olof Bosson -Oxehufvud (1508-1557) och tillhörde den adliga ätten Oxehufvud, hemmahörande i Västergötland, Ås härad. Under 16 och 1700-talet blir Uddetorp ett säteri i dess mer traditionella bemärkelse. Tidigare hade det mer varit som en vanlig gård. Vad är då ett säteri? Jo, kort sagt är det synonymt med en herrgård av större kaliber. Unikt för säterierna var att dessa var befriade från skatt fram till 1810. På Uddetorp säteri levde prominent folk såsom adelsmän, fältmarskalker, borgmästare, majorer och kaptener. Vi talar alltså om folk som antagligen hade väldigt gott om pengar och som ägde mycket av marken runt omkring. Sedan 2013 ägs Uddetorp säteri av familjen Smith och de har sett till att ladugården, mangårdsbyggnaden och liknande har renoverats. Här finns en servering med ett högklassigt kök, en blomsterhandel samt en antikvitetsaffär. Ett besök rekommenderas varmt!