Igår var det första advent och på Hökerums slott hade vi läst att det skulle vara julmarknad. Slutet av november och en bit in i december är en vacker tid när snön lyser upp vårt annars nu ödsliga landskap. Det var en mäktig syn som mötte en när jag fick syn på detta slott, det var första gången jag besökte slottet. Det är vackert beläget alldeles vid sjön Mogden. Trakten runt sjön är förövrigt rik på fornlämningar, detta går att se på kartor ifrån Lantmäteriet. Brahesläkten berördes i bildtexten, det var en stor och inflytelserik släkt, Per Brahe(1602-1680) är exempelvis ett namn som de flesta känner till, han var en av de största jordägarna under 1600-talet. 1830 skedde en fasansfull händelse på slottet. Det 24 oktober det året mördades Tönnes Oxenhufvud, den siste adliga ägaren. De nuvarande ägarna är familjen Strandmark, de köpte slottet 1984. Vid den tiden var det väldigt nedgånget, en hel del upprustningar gjordes. Slottet är öppet vid särskilda tillfällen såsom julmarknader och på sommaren går det att ta sig en fika här har jag hört. Allt gott!

Många gånger har jag passerat den pampiga byggnaden på Göta utan att för den sakens skull reflektera närmre kring dess historia. Under en cykeltur häromdagen passerade jag återigen det gamla landeriet, denna gång stannade jag upp och tog en bild. Nog är denna byggnad allt värdig ett inlägg på bloggen tänkte jag, landerierna minner om en svunnen tid när klass och titlar ännu värderades högt i Sverige. Vad vet vi då om Lorensberg? Byggnaden uppfördes 1845 av Lars Hägnander som var karduansmakare (garvning av finare skinn). Under 1800-talet var titlar ännu en väldigt viktig och även naturlig del av vardagen, besöker man en kyrkogård med gravstenar från 1800-talet så är titlar som skomakare, sadelmakare och hemmansägare vanligt förekommande. Detta var ett litet sidospår men det kan ju finnas ett egenvärde med den typen av sidospår. En handlare vid namn Olavus Scherdin tar över landeriet 1849 och kommer att bo här under tio års tid. Landeriet kommer att ha ett flertal ägare fram till 1950. Det året flyttar nämligen NTO in, 1970 kommer den organisationen att bli känd som IOGT-NTO. Tyvärr har Borås (i likhet med flera andra svenska städer) haft en tendens att riva mycket av sin gamla bebyggelse. Visst, en del träkåkar strök med redan vid de fasansfulla stadsbränderna varav den senaste ägde rum 1827. Långt ifrån alla byggnader strök emellertid med i bränder utan kom att rivas under 1960, 70 och 80-talets intensiva rivningsperioder. Tendensen att riva och bygga nytt hade börjat redan under 1930 och 40-talet men kulmen var under 60, 70 och 80-talet. För att inte en stads äldre historia helt ska raderas ut så vill det till att såväl makthavare och byggherrar stannar upp ett tag och tar sitt förnuft till fånga. Hur vill vi att Borås ska se ut om 10, 20 eller 30 år?

Gårdagens cykeltur gick till den lilla men gemytliga orten Rydal, cirka 3 mil söder om Borås. Rydal är vackert belägen vid Viskans strand och ån var det som kom att driva spinneriet som grundades år 1853 av förläggaren Sven Erikson. Ungefär 20 år tidigare hade han startat ett väveri i Rydboholm. Erikson var således en driftig person och förefaller ha haft många projekt igång samtidigt. I området fanns en stark tradition av diverse hantverk. Det som utgör dagens Marks kommun dominerades av hemvävnad, detta utgjorde grundstenen för Rydals spinneri. Det fullständiga namnet var förövrigt Rydahls Manufaktur AB. Arbetet på fabriken var intensivt och många gånger ganska farligt. Trånga utrymmen, hög ljudnivå och brandrisken är bara några exempel på de faror som lurade på fabriken. När fabriken var ny så var den enda belysningen i form av fotogenlampor och detta i kombination med bomull är ingen bra kombination. En gnista på bomullen och branden är ett faktum. Arbetarna på fabriken levde således ett hårt och arbetsamt liv med stämpelklocka och ständig press på att leverera. Spinneriet var i drift ända fram till 2004 och är sedan 1991 byggnadsminnesmärkt. 2019 nominerades det till en av Västra Götalands sju underverk. Ett helt korrekt beslut enligt mitt tycke, i Rydal och i fabriken känner man verkligen historiens vingslag.

Från oktober fram till mars kan nog vara den mörkaste perioden på året. I skrivande stund börjar löven på träden tunna ut allt mer och på marken blandas allt till en enda gröt med det kalla regnet. På stadens gator far unga människor omkring på elsparkcyklar, till synes utan något mål med sin resa. Är det farten som är kicken? Eller är det elsparkcykeln som sådan? Svårt att säga men många bäckar små skapar stora klungor av elsparkcyklar. En del liggandes i buskage, på trottoaren, ja, på alla tänkbara ställen. Nu blir det allt halare med alla löv på gator och trottoarer så håll i hatten!