Gårdagens cykeltur gick till Trogared med sitt vackra kapell, på vägen dit passerades Äspered, Sundholmens slottsruin och förstås den stora sjön Tolken. Det var första gången jag besökte kapellet i Trogared, en unik byggnad enligt mitt tycke och taket på bilden ovan påminner nästan om taken på en norsk stavkyrka eller kyrka på den ryska landsbygden. Kapellet är dock i högsta grad beläget i Sjuhärad, 11 km från Ulricehamn. Jämfört med andra kyrkor i trakten är som ovan nämndes kapellet inte så gammalt, lite drygt hundra år närmare bestämt. Kyrkan i Södra Ving(i Hökerum) låg på gränsen till Härna, i ena änden av Södra Vings socken. Därför kom således Trogareds kapell att uppföras, invigningen skedde år 1921. I Hökerum bodde under medeltiden en stormanssläkt vid borgen Fagranäs, denna släkt var en viktig maktfaktor i trakten och avgjorde var kyrkor skulle uppföras. Denna stormansätt hade så kallad patronatsätt. Kommunikationerna strax före sekelskiftet 1900 och några år framåt var inte de bästa och många hade långt till närmsta kyrka. Särskilt besvärligt var det för folk i södra delarna av Södra Vings socken. En viss komminister(senare präst) vid namn Adolf Kloo(1878-1972) kom att bli initiativtagare till kapellet. Tillsammans med lokalbefolkningens stöd möjliggjordes byggnationen av kapellet. I vårsolen intogs medhavd fika på bänken framför kapellet, en riktigt härlig dag var detta!

I samband med utflykten till Kinna såg jag en skylt som det stod Kinnaborg på, denna plats måste förstås besökas tänkte jag. Sagt och gjort, kosan styrdes mot Kinnaborg vilket var en minst sagt spännande promenad som tog en in på golfbanan i Mark, Marks golfklubb. I lågskor pulsades jag i den decimeterdjupa snön på golfbanan, lyckligtvis var här inga golfare denna dag. Annars hade de nog trott att en annan var tokig, ge sig ut på en golfbana utan att spela golf! Genom golfbanan passerar för övrigt Häggån. Kullen som Kinnaborg står på(ruinerna är numera övervuxna av gräs) är ungefär 10 meter hög och i bredd omfattar den 75 meter. Under medeltiden och en bit in på 1600-talet gick en viktig huvudväg härigenom, den mellan Västergötland och Halland. Kinnaborg är av medeltida ursprung, någon gång på 1200-talet alternativt första halvan av 1300-talet sägs den ha uppförts. Några egentliga skriftliga belägg finns dessvärre inte. Ett flertal liknande befästningar fanns runtom i Sjuhärad vid denna tid, såsom Opensten(Tranemo kommun), Vädersholm (Ulricehamns kommun)och Öresten(Marks kommun). Gemensamt för dessa var att de alla låg i gränslandet mellan Sverige och Danmark. En dansk här slogs i vart fall tillbaka av svenskarna år 1611 vid Kinnaborg, därav minnesstenen. Det finns sålunda olika teorier till varför borgen uppfördes. Exempelvis att den var en befäst sätesgård, ett skydd mot dansken, den kan ha blivit anlagd på kungens begäran eftersom Öresten(där Skene idag ligger)ännu inte hade uppförts. Ett skydd mot danska soldater var därmed nödvändigt. Det var första gången som jag besökte denna plats och ett besök rekommenderas varmt. Det finns tyvärr ingen informationsskylt på platsen men det finns säkert en del god västgötalitteratur som berör borgen och dess historia. Med hopp om ett bättre 2021 och en kommande sommar i lokalhistorians tecken!

I mer än ett år har vi levt med restriktioner av olika slag, restriktioner som har påverkat allas vår vardag. För en del har restriktionerna inneburit total isolering i hemmet. Jag tillhör inte den gruppen så jag ska inte klaga alltför mycket. Givetvis går mina tankar till de som nu suttit inne i sina bostäder under en väldigt lång tid, de som blivit sjuka, gått bort och människor som förlorat en anhörig. Pandemin tar inte någon hänsyn till folk överhuvudtaget och kan uppenbarligen dyka upp i muterade former. Måtte pandemin besegras helt och hållet så att vi alla kan återgå till en normal vardag. Det är med största sannolikhet något som de allra flesta tycker vid det här laget. Vad är då en normal tillvaro och hur kommer livet att se ut efter pandemin? Det är svårt att svara på både för mig och för många andra. Vi får hålla ut, vänta och se.

Söndagen bjöd på ett krispigt men stärkande vinterväder och även solen kom att titta fram. Vandringen gjordes tillsammans med en god vän, en härlig vandringsslinga genom skogen. Några mindre sällskap kunde noteras men för det mesta hördes endast vinden i träden och ljuv fågelsång av okänd art, kanske var det talgoxe eller blåmes. Den medhavda lunchen smakade extra gott utomhus i anslutning till ett vindskydd mitt emellan Kransmossen och Gånghester. Detta var första gången som jag vandrade till Gånghester, ett samhälle som jag tidigare endast har passerat med bil, cykel och buss. Det var en sann naturupplevelse, fjärran från stressiga bilister och folk som trängs i klädbutiker på jakt efter den senaste vinterjackan. För mig är naturen betydligt viktigare än att springa från den ena butiken till det andra. Till min stora glädje har alltfler börjat ge sig ut i skog och mark sedan den rackarnas pandemin slog till. Det är dock sorgligt att det är tack vare en pandemi som vi ger oss ut. Premisserna kunde varit roligare men vi får göra det bästa av situationen, hoppas att friluftslivet fortsätter även efter pandemin och att fler vågar sig ut i naturen. På med kängorna och låt bilen stå hemma. Allt gott!

En söndag i slutet på januari var det av mot Äspered som ligger sydost om stan. Mellan Borås och Ulricehamn för att vara mer exakt. Följer man vägen genom Äspered så kommer en skylt på vänster sida där det står Slottsruin. Det är Sundholmens slottsruin som avses, vackert belägen på en holme i Tolken. En gång i tiden låg här ett inte obetydligt försvar utifall ”dansken”skulle dyka upp. Sjuhärad utgjorde gränsland till det danska Halland, med betoning på de södra delarna av regionen. Ett antal befästningar fanns runt om i Sjuhärad. Vissa finns inte kvar medan andra består av ruiner. Jag kommer säkert att återkomma till andra befästningar runtom i trakten längre fram på säsongen. 2012 hade jag förmånen att i samband med en hajk, jag var aktiv i scouterna i några år. På hajken paddlade vi ut till ruinen och hade en särskild ceremoni om jag inte missminner mig. Ett besök dit ut gör jag gärna igen, besök gärna Sundholmens slottsruin gott folk!

Likt en koloss för svunna tiders hårda arbete inom textilindustrin tornar den gula tegelbyggnaden på Viskan upp sig mot himlen. På många promenader har jag gått förbi här. Det var skottar och engelsmän som kom att vara drivande inom textilindustrin. Redan på 1700-talet kom ju ”Spinning Jenny” att utgöra embryot för den allt mer effektiviserade industrin. Säkerhetstänket vid denna tid var nog inte så stort och fackligt engagemang sågs inte med alltför blida ögon av de stora pamparna. Borås första moderna väveri grundades av engelsmannen Edvard Davies. Namnet Linds Färgeri passade förstås inte längre och Wiskaholm blev det nya namnet. Det ligger ju passande nog på en holme i Viskan. 52 engelska vävstolar inköptes till väveriet. 1863 kom amerikanska inbördeskriget att ställa till det för verksamheten, missväxt och lågkonjunktur spelade in. Samma år fick Davies försätta företaget i konkurs. En grupp av affärsmän kom på auktion att inköpa väveriet. Väveriet kom att bli en riktig framgång under andra halvan av 1800-talet. Borås Wäfveri AB blev nytt namn cirka 1912. I stort är byggnaden sig lik men förändringar inte minst i interiören men även exteriört gjordes 2019. I dags dato har exempelvis Ikkab och Nordea sina kontor här. Verksamheten är helt annan mot den ursprungliga men byggnadens historia kan man inte ta bort!