I mer än ett år har vi levt med restriktioner av olika slag, restriktioner som har påverkat allas vår vardag. För en del har restriktionerna inneburit total isolering i hemmet. Jag tillhör inte den gruppen så jag ska inte klaga alltför mycket. Givetvis går mina tankar till de som nu suttit inne i sina bostäder under en väldigt lång tid, de som blivit sjuka, gått bort och människor som förlorat en anhörig. Pandemin tar inte någon hänsyn till folk överhuvudtaget och kan uppenbarligen dyka upp i muterade former. Måtte pandemin besegras helt och hållet så att vi alla kan återgå till en normal vardag. Det är med största sannolikhet något som de allra flesta tycker vid det här laget. Vad är då en normal tillvaro och hur kommer livet att se ut efter pandemin? Det är svårt att svara på både för mig och för många andra. Vi får hålla ut, vänta och se.

Söndagen bjöd på ett krispigt men stärkande vinterväder och även solen kom att titta fram. Vandringen gjordes tillsammans med en god vän, en härlig vandringsslinga genom skogen. Några mindre sällskap kunde noteras men för det mesta hördes endast vinden i träden och ljuv fågelsång av okänd art, kanske var det talgoxe eller blåmes. Den medhavda lunchen smakade extra gott utomhus i anslutning till ett vindskydd mitt emellan Kransmossen och Gånghester. Detta var första gången som jag vandrade till Gånghester, ett samhälle som jag tidigare endast har passerat med bil, cykel och buss. Det var en sann naturupplevelse, fjärran från stressiga bilister och folk som trängs i klädbutiker på jakt efter den senaste vinterjackan. För mig är naturen betydligt viktigare än att springa från den ena butiken till det andra. Till min stora glädje har alltfler börjat ge sig ut i skog och mark sedan den rackarnas pandemin slog till. Det är dock sorgligt att det är tack vare en pandemi som vi ger oss ut. Premisserna kunde varit roligare men vi får göra det bästa av situationen, hoppas att friluftslivet fortsätter även efter pandemin och att fler vågar sig ut i naturen. På med kängorna och låt bilen stå hemma. Allt gott!

En söndag i slutet på januari var det av mot Äspered som ligger sydost om stan. Mellan Borås och Ulricehamn för att vara mer exakt. Följer man vägen genom Äspered så kommer en skylt på vänster sida där det står Slottsruin. Det är Sundholmens slottsruin som avses, vackert belägen på en holme i Tolken. En gång i tiden låg här ett inte obetydligt försvar utifall ”dansken”skulle dyka upp. Sjuhärad utgjorde gränsland till det danska Halland, med betoning på de södra delarna av regionen. Ett antal befästningar fanns runt om i Sjuhärad. Vissa finns inte kvar medan andra består av ruiner. Jag kommer säkert att återkomma till andra befästningar runtom i trakten längre fram på säsongen. 2012 hade jag förmånen att i samband med en hajk, jag var aktiv i scouterna i några år. På hajken paddlade vi ut till ruinen och hade en särskild ceremoni om jag inte missminner mig. Ett besök dit ut gör jag gärna igen, besök gärna Sundholmens slottsruin gott folk!

Likt en koloss för svunna tiders hårda arbete inom textilindustrin tornar den gula tegelbyggnaden på Viskan upp sig mot himlen. På många promenader har jag gått förbi här. Det var skottar och engelsmän som kom att vara drivande inom textilindustrin. Redan på 1700-talet kom ju ”Spinning Jenny” att utgöra embryot för den allt mer effektiviserade industrin. Säkerhetstänket vid denna tid var nog inte så stort och fackligt engagemang sågs inte med alltför blida ögon av de stora pamparna. Borås första moderna väveri grundades av engelsmannen Edvard Davies. Namnet Linds Färgeri passade förstås inte längre och Wiskaholm blev det nya namnet. Det ligger ju passande nog på en holme i Viskan. 52 engelska vävstolar inköptes till väveriet. 1863 kom amerikanska inbördeskriget att ställa till det för verksamheten, missväxt och lågkonjunktur spelade in. Samma år fick Davies försätta företaget i konkurs. En grupp av affärsmän kom på auktion att inköpa väveriet. Väveriet kom att bli en riktig framgång under andra halvan av 1800-talet. Borås Wäfveri AB blev nytt namn cirka 1912. I stort är byggnaden sig lik men förändringar inte minst i interiören men även exteriört gjordes 2019. I dags dato har exempelvis Ikkab och Nordea sina kontor här. Verksamheten är helt annan mot den ursprungliga men byggnadens historia kan man inte ta bort!

Inför dagens vandring hade skapligt väder utlovats av meteorologerna. Så blev dock inte fallet, underkylt regn, is, slask i en enda blandning resulterade i en lite väl blandad halkpotpurri. Det gällde verkligen att sätta fötterna på rätt ställen och ta rejäla, bestämda steg. Minsta tvekan eller felsteg kan göra att man hamnar på backen. Väldigt få människor stötte vi på denna halkiga dag. Snöröjning och halkprevention(saltning) är sådant som verkar prioriteras olika och görs av olika bolag beroende på var man bor. I Brämhult är det något privat bolag medan det i Borås centrum är kommunen som står för såväl saltning och snöröjning om jag förstått det korrekt. Inte undra på att underlaget i denna stad är mycket varierande ur säkerhetssynpunkt. En gång i tiden var ju Brämhult egen kommun. Kan det vara modellen? eller att helt enkelt ha samma entreprenörer som sköter nämnda samhällstjänster i hela kommunen? Jag sitter inte på några patentlösningar men det är inte utan att man blir fundersam över situationen. Slut på rapporten från en händelserik och halkig dag i Ymerskogarna!

En gnistrande klar januarifredag gav jag mig som vanligt ut på promenad. Många promenadslingor har jag vid det här laget redan gått ett flertal gånger men det känns alltid som att jag upptäcker något nytt. Eller att jag stannar till och reflekterar över byggnader jag under andra promenader bara passerat. Lägenheterna på bilden ovan är byggd i en riktigt trevlig byggnadsstil. Funkisstilen kännetecknas av de tydliga och raka linjerna och att lägenhetskomplexet ser ut att vara flera byggnader sammansatta till en välkomponerad enhet. Så är i vart fall läget med lägenheterna på bilden, eller byggnaden kanske jag ska säga. Jag har förstås ingen aning om hur det ser ut i varje lägenhet och jag känner heller ingen som bor där. Funktionalismen fick sitt genombrott på flera områden i samband med Stockholmsutställningen 1930, exempelvis inom konst och förstås vad det gäller arkitekturen. Kvarteret som jag nämnde tidigare heter som sagt Steglitsen. Gösta Planck(1905-1981) var arkitekten bakom kvarteret, det var ett rejält projekt. När man talar om det svenska 1930-talet är det säkert en del som tänker på uttrycket ”Lort-Sverige”. Ännu var det många som bodde trångt i städerna och skadedjur såsom vägglöss och husbock var nog inte helt ovanligt. Parallellt med detta växer funktionalismen fram som en välbehövlig och fräsch fläkt. Dessa byggnader står sig väl än idag och hoppas att de får finnas kvar i många år framöver!