Kalhyggen ger mig blandade känslor, visst förstår jag att virke behövs till diverse träprodukter såsom papper och bord. Varför det på alltfler ställen avverkas såpass kraftigt förstår jag däremot inte. Det måste ju finnas någon kvot på hur mycket som får avverkas! Många djur är helt beroende av skogens värmande och skyddande grönska. När skog avverkas i för hög takt så kommer den biologiska mångfalden såväl som eko systemet på sikt att påverkas negativt. Det som slog mig under lördagens hajk var hur öppet och tomt det var. All näring kändes som bortblåst och det enda som hördes var vinden och grenar som knakade under mina fötter. Utsikten mot sjön var visserligen fin men tyvärr hjälper inte det den nu avverkade skogen!

Torsdagens cykeltur bjöd på underbara naturscenerier, skogar, sjöar och öppna fält. På vägen hem hamnade jag i Viskafors och vid Storsjön. (Icke att förväxla med sjön i Jämtland). Sjön som vi ser på bilden var en gång i tiden jordbruksmark och här fanns ett flertal gårdar. En av de äldre med anor från 1300-talet, Skäggared eller Skiäggared. I ett tidigare inlägg skrev jag om Rydboholms mekaniska väveri. Rydboholm är för övrigt grannby till Viskafors. Väveriet erfodrade vattenkraft för att kunna driva verksamheten. För att effektivisera verksamheten togs 1905 ett beslut om anläggning av vattenmagasin. Platsen? Jo, Storsjön kom det att bli. Eller det som sedermera skulle bli Storsjön. Det måste ha varit ett för sin tid tämligen omfattande projekt att leda vattnet från Rydboholm till Viskafors. För att möjliggöra detta sprängdes genom berget en tunnel. 1910, den 20:e januari var sjön slutligen helt vattenfylld. Slutligen, sjön och dess omgivningar har en lång och intressant historia. Jag hade gärna berättat mer om detta men av utrymmesskäl är det inte lämpligt. Besök gärna Storsjön och kolla in omgivningarna!

Målet med dagens cykeltur var att cykla till Arnäsholms kapell som ligger vid de nordöstra delarna av Frisjön. Som framgick i bildtexten blev så inte fallet. Lyckligtvis är det inte bara målet som är själva målet, resan eller färden är på många sätt en nästan lika stor del av målet med att ge sig ut på cykeln. Det är ett behagligt och miljövänligt sätt att ge sig ut på. Stöter jag på något intressant och sevärt är det bara att stanna till. Ingen särskild parkering behöver letas upp, i värsta fall går det att leda cykeln en kortare sträcka om en väg visar sig vara dålig eller om en backe känns för brant. Det här med skogen och då? Jo, skogen har i dessa pandemitider för många blivit en viktig plats. Säkert finns det en del som redan innan regelbundet vistas i skogen. För egen del har jag ökat på mina cykelturer under detta år. Eller åtminstone känns det så. Längs tysta och tomma skogsvägar finns ett lugn som är svårt att sätta fingret på! Inga tutande bilar och trängsel för den delen. Särskilt sistnämnda är något jag vill undvika under detta pandemins år. Håll avstånd, sprita händerna och undvik kollektivtrafik har blivit årets paroll, vilket är sunt. I det läget ger jag mig hellre ut på landsbygden och på ödsliga skogsvägar! Dagens tur levererade harmonisk grönska, betande kor, hästar, en bonde i sin traktor. För att nämna några av de saker som skådades idag. Avslutningsvis, en riktig fullträff och tur med vädret!

Under måndagens joggingtur tog jag en ny väg tillbaka hem, uppför Liljebergsgatan med det mäktiga berget vid sidan om. Visst, det är inte Kilimanjaro eller K2 men det räcker till för att imponera på en vardagsmotionär som mig själv. Kåkarna är framförallt byggda på 1960 och 70-talet, flertalet byggdes mellan 1966-72 för att vara mer exakt. Dessa är belägna i anslutning till den stora yta med parkeringsplatser och närbutik som finns uppe på Liljeberget, ungefär till vänster i bild. Idag är Liljeberget och Norrmalm en naturlig del av staden men en gång i tiden låg det i det som hette Torpa socken och således utanför den egentliga stadens gränser. Det finns således gott om historia alldeles inpå knuten för den som vill förkovra sig. Vad är då Liljeberget för något? jo, det lära ha varit en gammal plats av historisk betydelse. Antagligen har det bott folk här länge, hur länge vet vi dock inte. Jag gör gärna mer efterforskning och återkommer i ett senare inlägg. Förhoppningsvis inom en snar framtid. Allt gott!

Vid besöket på Nolbygård så tittade jag även in i en liten trevlig butik. Eller ja, liten och liten, butikslokalen är som sagt inrymd i en ladugård. Vid första anblick föreföll det vara en traditionell järnaffär men betydligt charmigare än de stora kedjorna. Utbudet här var dock mer mångfacetterat än så. Tramporglar, gamla trampmopeder, motorcyklar och braskaminer är bara några av de ting som stod att finnas här. Ett flertal skyltar av äldre årsmodell finns även utplacerade i ladugården. Dock oklart om dessa är till salu, jag tror de är en del av inredningen. Till sist, missa inte ett besök i denna ladugård i samband med besök på Nolbygård. Väl bekomme!

I torsdags besöktes för första gången Nolby gård. I byggnaden på bilden finns ett så kallat ekobageri, antagligen för att ingredienserna är ekologiska tänker jag. Deras signum är som jag förstått det även att satsa på lokala råvaror med så liten miljöpåverkan som möjligt. Vilket ligger helt rätt i tiden. När jag anlände runt 11 så skulle dagens sopplunch just börja serveras. Idag stod broccolisoppa på menyn, ingick gjorde även en smörgås samt kaffe och kaka på maten. Om jag inte missminner mig fick jag ge 110 kr för hela kalaset. Det var det helt klart värt, det är inte var dag en dylik inrättning besöks! på ovanvåningen ligger en klädbutik som heter ullabutta, ledorden är eko, reko och unikt. Även detta ligger helt rätt i tiden, att driva ett företag med så liten miljöpåverkan som möjligt. Fokus ligger här på produkter av hög kvalitet. Till sist, ett besök rekommenderas starkt till Nolby gård!

Lördagens promenad gick till Kransmossen som ligger på stadsdelen Trandared i Borås. I goda vänners sällskap gick vi genom den fina urskogen. Lunchen intogs i närheten av den stenbro som syns på bilden ovan. Det är något visst med att äta utomhus. Maten smakar godare på något sätt, även om det bara är några korvar med bröd. I området runt Kransmossen låg byn Hulta Västergården.

I söndags var det första advent, fast det känns som det nyss var sommar. Detta år har inte varit som andra år eftersom vi lever i en pandemi. Första adventsfirandet var emellertid trevligt i familjens sällskap utomhus med kokkaffe, lussekatter och pepparkakor. Som titeln till detta blogginlägg antyder är det något som inväntas. Vad kan det då vara? Jo, jag talar givetvis om julen. I och med första advent börjar vi räkna ner inför jul. En jul som detta år antagligen kommer innebära firanden med färre inblandade per hushåll. Därmed inte sagt att det ska bli mindre gemytligt och färre rätter på julbordet. I alla händelser, advent betyder just väntan. Primärt väntan inför den stundande julen men för många kanske även väntan inför något nytt. Vad kommer 2021 ha att bjuda på? Det kan vara det där nya jobbet, studier eller kanske en kommande resa när läget är lämpligt. Ta hand om er i advents och juletider, låt er ej gripas av julstress. Allt behöver inte vara perfekt!

Den senaste cykelturen och troligen den sista för säsongen företogs förra måndagen. Att cykla på barmark i slutet av november har jag aldrig varit med om tidigare. Jag gav mig ut på banvallen, destinationen var Hökerum och byns kyrka. Som redan nämnts är kyrkan väldigt anrik. Tyvärr var kyrkan stängd, en dyster verklighet i dessa pandemitider. Däremot träffade jag på en Hökerumsbo som berättade om kyrkan. I kyrkans vapenhus ska det finnas fina målningar och portalen på sidan skulle till och med kunna vara 1000-tal. Överlag innehåller kyrkan ett flertal äldre artefakter eller klenoder. På gårdarna Vädersholm och Fagranäs bodde under medeltiden olika stormansätter. (Se tidigare inlägg för mer om Vädersholm.) Till sist, ett besök till denna kyrka rekommenderas å det starkaste. Nämnda gårdars koppling till kyrkan kände jag inte till sedan tidigare. Det är alltid kul att lära sig något nytt!