Gårdagens cykeltur bjöd stundtals på snöfall och en temperatur på cirka 1 grad. På gränsen till genomförbart med en cykel utan vinterdäck men så lätt ger jag mig inte. Det var inte det minsta halt på cykelbanorna visade det sig. Turen gick strax söder om staden till Osdal-Bråt. Jag har mig veterligen inte besökt området tidigare. Det första som mötte mig var fyra informationstavlor. På en av dessa stod det om rekreationsområdet Osdal-Bråt. Här i Viskadalen ska det finnas många spännande växter och djur. Ovanliga biarter, svenska fåglar liksom flyttfåglar lär trivas gott här. Det har vi ängsmarker och Viskan att tacka för, med betoning på fåglarna. Jag får återvända till våren när fler fåglar kommer tillbaka och alla färger åter syns i naturen. En bit in i området fanns en bom där det stod att Bråts skjutfält var öppet. Det var inte utan anledning att jag blev lite skraj. För säkerhets skull frågade jag en äldre dam som intog sitt kaffe vid rastplatsen men enligt henne var det lugnt. Det är bara om det står att skjutfältet är stängt som det inte är brukligt för allmänheten att vistas där. Jag hade med andra ord tänkt lite fel! Det blev en kort promenad eftersom jag ledde cykeln en bit in på skjutbanan. Viskan på ena sidan och stora ängsmarker på den andra präglar landskapet. 1914 var övningsfält och kasern klart för inflytt, det är I15 jag talar om. 1998 avvecklades regementet i stan. Borås stad har sedan dess emellertid återtagit delar av området. En miljö som är unik i sitt slag. Rekreationsområde som ibland byter skepnad! Ett besök hit ut rekommenderas starkt!

Gårdagens vandring tog mig till Bredared och närmare bestämt gården Fagerhult. Jag har aldrig tidigare vandrat i de trakterna, det var helt okänd mark. Mitt enda egentliga riktmärke var sjön och den väg som sedan skulle leda mig tillbaka. Bredaredstrakten domineras av skogs och mossmarker men också den mer klassiska landsbygden med sina åkrar. I fallet med bilden ovan så ligger åkrarna vackert utmed sjön. Bredaredstrakten är ingen trakt som jag besökt, tyvärr är dess historia tämligen okänd för mig. Jag utgår dock från att det finns en del litteratur kring socknens historia. Jag skulle gärna läsa in mig på området så snart biblioteket öppnar igen. Socknen har gamla anor och såväl stenålders lösfynd och järnåldersgravar har stått att finna. Dessa gravar var inget som jag personligen såg på min vandring. Det har bevisligen bott människor här i tusentals år. Närheten till vattnet och hyfsad åkermark var säkerligen två viktiga faktorer. Samt närheten till skogen med älgar, rådjur, våxter, bär och svamp. Detta var en minst sagt upplevelserik och stundtals kuperad vandring!

Äntligen är år 2020 till ända, så är det säkert många som känner. Ett år som utan tvekan har präglats av en vedervärdig och helt ny pandemi. Jag mäktar inte ens nämna den vid namn längre, alla vet vad jag pratar om. En del människor har fortsatt leva som om de inte förstår vad som pågår. Lathet, nonchalans och okunskap skulle kunna vara några aspekter som spelar in. Självklart är det många i samhället som tagit pandemin på allvar och följt rekommendationer och allmänna råd. Många gånger räcker det som bekant långt med lite sunt förnuft. Håll avstånd, sprita händerna och besök inte publika platser om det inte verkligen behövs. Det är de främsta ledorden jag kommer ta med mig från 2020. Ett tufft år för alla i samhället, på olika sätt. Människorna som jobbar inom sjukvården är utan tvekan de som fått ta största lasset. Svensk sjukvård hade det svårt redan innan pandemin och många gick på knäna. En pandemi av denna kaliber var det sista som behövdes. En stor eloge till personalen på alla sjukhus runt om i landet! Ljuspunkter finns nu inför 2021, jag kommer nämna särskilt en sådan. Ett vaccin har tagits fram och vaccinering har kommit igång. Det kan knappast ha undgått någon. Nya pandemier ställer oundvikligen höga krav på tillverkarna och att vaccinet är säkert för människor. Bieffekter såsom Narkolepsi är ju inget man önskar precis. I alla händelser, vi hoppas på att vaccinet håller god kvalitet och gör jobbet. Nu är det på tiden att den här pandemin drar dit pepparn växer, kanske tar den ut sig själv och dör. Vem vet? Vad vill jag då få sagt med bilden ovan? jo, under detta år har ju barer, restauranger och nattklubbar haft det mycket svårt att få ekonomin att gå runt och många har gått i konkurs. Som jag förstått har antalet hemmafester ökat, hemmafest eller fest ute, det är inget som en pandemi tar hänsyn till. Flaskorna på bilden ovan skulle kunna vara resultat av en förhoppningsvis lyckad hemmafest, en lugn hemmakväll med ett glas vin eller några glas glögg i jultid. Gott nytt år och ta hand om er!

Denna vinter har hittills varit ytterst begränsad på snö och kyla. De dagar som domineras av regn och slask är sådant som gör att jag längtar till sommaren. Till sommaren är det ju förstås några månader men längta kan man ju alltid göra. Byggnaden på bilden har jag gått förbi många gånger på promenader från Knalleland. Några grader varmare, inget regn utan sol och man hade kunnat låtsas vara på västkusten. Fast varför låtsas när det bara är en bilresa bort, såhär års är förstås västkusten inte särskilt välbesökt. Med undantag för de som ska kolla till sina sommarstugor då. Eftersom jag själv inte har stuga i Bohuslän får vi hålla till godo med ovanstående bild och visualisera hur det kan te sig en vacker dag på västkusten. Det är något magiskt med Bohuslän och dess karga klippor. Fiskegubbarna som på sina raster sitter utanför bodarna dominerade en gång i tiden landskapet. Visst finns de kvar, om än i något mindre skala. De som fiskar småskaligt har de senaste 25-30 åren fått det allt svårare när fisket kommit att bli en storindustri. Ett öde som den i viss mån även delar med lantbruken, de små gårdarna är inte lönsamma för att göra stora vinster. Traditionellt har fisket varit ett viktigt levebröd för många i Bohuslän. En resa ut på öppet hav med de risker som finns är inget vem som helst vågar göra, fiskegubbarna har sannerligen fått slita, i vissa fall med livet som insats. Skyddsombud och andra tryggheter som vi idag har på arbetsplatserna var inget fiskegubbarna hade. Därför, en stor eloge till dessa hårt kämpande människor!

Juldagens promenad gick till Kärra som ligger i Brämhult, strax öster om Borås. En gång i tiden fanns här stora jordbruksmarker och flera gårdar. Dessvärre revs allting för ungefär 12 år sedan när bostäder skulle uppföras. Ett kulturminne gick därmed i graven, minnen av landsbygden. På en av dessa gårdar bodde Brämhultsprofilen Roland Persgården. Häromveckan läste jag ett intressant reportage med honom i Borås Tidning där han berättar om fynden. Utgrävningar började göras redan under tidigt 1990-tal. Persgården har som jag förstått det varit drivande i utgrävningarna och högst delaktig. Under 1980 och 90-talen var han förövrigt en drivande kraft i Bränhults hembygdsförening. 2015 gjordes av Västarvet kulturmiljö/Lödöse museum arkeologiska och vetenskapliga undersökningar som bekräftade ovan nämnda ålder på de fynd som hittats. Järnet framställdes genom vedeldning av bland annat ek. Det var ett steg i rätt riktning att skylten uppställdes och fynden nu visas upp. Visst, det kommer inte få de gamla gårdarna på Kärra att återfå sina liv men det vittnar ändå om traktens historia och att detta är något att vara stolt för. En eloge till Persgården och alla som varit delaktiga i projektet!

Gårdagens promenad gick till Ramsulan, vilket är en del av Rya Åsar. Det är ett stort friluftsområde och naturreservat. På vägen dit passerades Ryda, jag har alltid sett det som en stadsdel men tydligen räknas Ryda som en småort sedan 2015. Vid den tidpunkten bodde här lite drygt 100 personer. Rimligen bor några fler där idag. Vad betyder då Ryda? jo, en gång i tiden låg här en gård med samma namn. Vilken i sin tur gav namnet Ryda åsar. Ryda som sådant har sitt ursprung i gamla order för röjning, rydh. Ryd utan h på slutet är ju en vanlig ändelse i många ortsnamn, såsom Tosseryd, Öreryd och Vaggeryd. Den höga skorstenen dominerar i bilden ovan, den är en av flera kvarlevor från tekoindustrins storhetsperiod. Tekoindustrin fick Borås att växa rejält under många år och alltfler flyttade hit vilket var positivt. Det negativa var miljöaspekten, särskilt i början av textilepoken. Jag tänker på arbetarnas villkor, arbetstider och arbetsmiljö. Samt hur den yttre miljön behandlades. Exempelvis att färgrester och annat kemiskt avfall släpptes rätt ut i Viskan. Förhoppningsvis har vi lärt oss av historien. Både i form av att komma ihåg de positiva bitarna och det som var mindre positivt, som helst inte ska upprepas igen. Tack för visat intresse, jag återkommer gärna med fler textila blogginlägg längre fram!

2020 är inte endast ett år som dominerats av en fruktansvärd pandemi. Varför skedde det just i år och inget för 20 år sedan? Hur kan liknande virus förhindras? Är det möjligt? Frågorna från svenska folket är många men dessvärre är svaren färre. Ett helt nytt virus lamslog världen på alla sätt och vis. Jag mäktar inte ens nämna det vi namn. I dessa mörka tider hade lite snö lyst upp. Blir det någon snö då? Nja, som det ser ut nu är det alldeles för varm luft för snö. Den ovanligt varma säsongen borde rimligen få varningsklockorna att ringa. Något måste göras nu, illa kvickt. Många lever som om vi hade 3 eller 4 jordklot. Det håller inte, ett än varmare klimat och vansinniga virus riskerar att bli regel snarare än undantag i framtiden. En snöfri vinter kan tyckas vara det minsta problemet i sammanhanget. Med hopp om mänskligheten och en bättre framtid!

Gårdagens cykeltur gick ända till Hindås i Härryda kommun. Vägen mellan Bollebygd och Hindås bjöd på fantastisk natur. Det var rikligt med skog och när vi närmade oss samhället dök en fin sjö upp. Det första man möts av är således sjön och strax därefter kan den gamla hoppbacken skådas. I samhället finns även en kursgård och en camping. Båda belägna precis vid Västra Nedsjön. Det dröjer heller inte länge förrän stationen kan skymtas längre fram. På stationen står det 3,6 mil från Göteborg och 3,4 mil från Borås. Hindås ligger mitt emellan de båda städerna kort sagt. I bildtexten nämnde jag göteborgare som tog tåget till Hindås. Som jag förstått det rörde det sig om ganska välbeställt folk. Skidor var ingen aktivitet som gemene man hade råd med tidigt 1900-tal. En del av dessa göteborgare byggde vid denna tid fritidshus i form av vackra villor. Dessa byggdes i nationalromantisk stil samt jugendsstil. Till sist, ett besök till Hindås rekommenderas starkt. Här finns även ett trevligt galleri och butik som heter Gyllene Hinden. Samt en fin sjö med badplats för den badsugne. Skidor på vintern och härliga bad sommartid!

Så var det åter dags för en ny cykeltur i goda vänners sällskap, denna gång åt Bollebygd med omnejd. Att cykla i mitten av december utan dubbdäck var förr ytterst sällsynt. För 10 år sedan och längre tillbaka var det riktiga vintrar med snö. Nåväl, jag ska inte klaga, hade snön och isen legat blank hade turen inte blivit av. Samtidigt känner man en viss oro för klimatförändringarna. Åter till kyrkan som syns på bilden, vad vet vi om den? Jo, som redan nämnts invigdes den formellt 1849 under pompa och ståt. Under 1830 och 40-talen växte Bollebygd kraftigt, över 2000 invånare var folkmängden. 2019 bodde här närmre 5000 invånare, ett antal som troligen ökat lite grann sedan dess. Uppskattningsvis drygt 5000 invånare, det är ju en utpräglad pendlingskommun för folk som jobbar såväl i Göteborg som Borås. I alla händelser, sent 1830-tal insåg församlingen att kyrkan inte räckte till för alla besökare. Ett hundratal besökare per gudstjänst var inget ovanligt, kyrkan hade en stor makt vid denna tid och alla skulle besöka den, fattig som rik. En byggnadskommitté kom att väljas 1842 och representerades av folk från trakten. Svår torka sent 1840-tal gjorde att bygget fick skjutes lite på tiden. Biskop i Göteborgs stift, Anders Bruhn(1778-1856) invigde kyrkan den 12 augusti 1849. Efter en promenad på kyrkogården bland gravstenarna träffade vi på kyrkvaktmästaren som låste upp kyrkan. På frågan om vi fick kliva på fick vi ett leende och ett ja, vilken lyx i dessa tider av pandemi. Kyrkan skulle ha öppet som vanligt sade han. Vi var de enda besökarna så det var utan tvekan en säker plats att vistas på. En närmre studie av predikstolen gjordes, det visade sig att den är äldre än själva kyrkan. För att vara exakt var den klar år 1709 och dessutom i ytterst gott skick. Möjligen har den fått restaurerats några gånger eftersom den hållit sig så fräsch! Ett besök till Bollebygds kyrka rekommenderas varmt, det är en kyrka med stor rymd och en intressant historia.