Söndagens bilutflykt bjöd på något varierande väder Senare mot eftermiddagen kom regn och blåst att dominera. Målet för denna tur var Opensten som ligger mellan Månstad och Limmared. Att hitta dit var enklare sagt än gjort. Sparsam skyltning och gps som visade fel krånglade till det. En av dessa felkörningar gjorde att jag och min polare kom till Månstads kyrka. En riktigt fin pjäs uppe på en höjd. Som redan nämnts har kyrkan gamla anor. Till den gamla träkyrkan tillhörde en granitdopfunt. Brukspatron Fr. Brucewitz erhöll denna vid en överlåtelse den 20:e juli 1873 helt utan ersättning. En hake fanns dock, till kyrkan skulle brukspatronen ordna en glaskrona. För kyrkan var 1800-talet en tid med bitter eftersmak. Just eftersom de dyrbaraste pjäserna försvann från kyrkan. Hur gick det med dessa pjäser då? Jo, lyckligtvis kom en del pjäser att återfinnas tack vare en Lesser som var komminister. Detta skedde tidigt 1930-tal i samma veva som en stor renovering. Jag hade gärna gått in i kyrkan för att studera interiören men tyvärr var den stängd. Istället gick vi ett varv på kyrkogården och studerade gravar. Som nämnts i några tidigare inlägg är det alltid spännande att studera gamla titlar såsom hemmansägare, smed och skomakare. Till sist, ett besök till denna kyrka rekommenderas å det starkaste!

I gårdagens inlägg skrev jag lite om Pickesjön och dess omgivningar. I dessa tråkiga tider av en eländig pandemi har jag vistats alltmer i skog och mark. På så sätt försöker jag vända det negativa till något positivt. Inställda konserter, utställningar och andra kulturevenemang blir ännu ett skäl till att ge sig ut i det gröna. Här behöver jag inte trängas med andra människor eller se upp för stressiga bilförare för den delen.

Det är härligt och stärkande att promenera utmed Pickesjön, det är en sjö jag aldrig tröttnar på. Omgivningarna bjuder på ett rikt natur och djurliv, i skogen såg jag bland annat några koltrastar. Lunchen intogs vid en bänk från vilken bilden ovan är tagen. Den tillagades på stormkök i goda vänners sällskap. Denna fredag i slut ett av november var det mycket folk ute i spåren, en del motionärer, hundägare och folk som lagade mat ute i det gröna. Folk i alla åldrar skulle jag säga. Det har varit ett öppnare landskap runt sjön om vi går tillbaka i historien, ängar åkrar och hagar är exempel på detta. Några ängar finns kvar utmed sjön med skogen dominerar helt klart. Picke var bebott till och med 1952 men tidigt 70-tal revs den dessvärre. Antagligen fanns det ingen intresserad köpare av den gamla gården. Den andra gården, Bese såldes till en privatperson 1743 men drygt 150 år senare köpte Borås stad gården. Till tidigt 1950-tal var gården närmast sjön bebodd. Tyvärr brann det ner på 60-talet. Under många år fungerade sjön som stadens vattentäkt. Ett vattenverk uppfördes 1880 och sjön dämdes upp. Den tiden är sedan länge förbi men sjön och dess omgivningar är idag en viktig mötesplats för de boråsare som vill ge sig ut i naturen. Till sist, ut i skogen och inta dess syrerika luft!

Brämhults juice var under många år en viktig arbetsgivare för folk på orten. Det var även ett företag som satte orten på kartan. När folk utifrån undrar var jag är ifrån och jag svarar Brämhult så känner de allra flesta till juicen. Den har sålts och säljs ännu i flera städer och länder. Dessvärre lade verksamheten i Brämhult ner 2017 och flyttade till Danmark året efter. Det tyska företaget Eckes-Granini hade köpt upp företaget redan 2007. När juicefabriken i Brämhult lades ner försvann inte bara många arbetstillfällen. En del av ortens identitet och historia gick i graven.

Banvallen mellan Borås och Ulricehamn nyttjas dagligen av folk i bygden. Cyklister, rullskidåkare, löpare och gångare är de som jag oftast mött de gånger jag cyklat här. Förr i världen var det dock ett annat transportmedel som gällde på denna väg, nämligen tåget och järnvägen. 1917-1986 var järnvägen i bruk mellan Borås och Ulricehamn. Sista året var det dock endast godståg som kördes, men det var dock en nästan 70 årig epok som gick i graven. I nästan 20 år var den gamla banvallen övergiven. 2003 invigdes en asfalterad banvall mellan Borås och Ulricehamn till mångas nöje. Jag tycker själv att den är mycket trevlig att cykla på med naturen tätt inpå!

Mången gång har jag promenerat förbi Myråsbäcken av den enkla anledning att jag är uppvuxen i Brämhult. Det är lätt att bli hemmablind och det är först på senare år som jag fått upp ett intresse för hembygdens historia. Brämhult ligger i Ås härad, dit hör exempelvis Rångedala, Tärby, Varnum och Södra Ving. Brämhults landskommun grundas 1862 och upphör 1971 för att anslutas till Borås kommun. En gång i tiden var det med andra ord inte så sammanknutet med Borås som det ju ändå får sägas är idag. Idag klassar nog många det som en stadsdel snarare än en by på landsbygden. På gott och ont som med så mycket annat. Vad betyder då Brämhult? jo, det betyder mark som är uppodlad i lövskog. Detta finns nerskrivet i ett brev den 19 augusti år 1458, brevet var utfärdat av Jöns Bengtsson Oxenstierna, ärkebiskop. I detta brev sägs nuvarande Brämhults kyrka vara helgat åt den Heliga Maria Magdalena. Brämhult ligger i en skogsrik byggd så namnet lever upp till förväntningarna. Odlingsmöjligheterna var det dock sämre med, jordarna var och är än idag av låg bördighet och mycket sten dominerar. Trots detta så har folk levt här i tusentals år. Från brons och järnålder har gravlämningar och redskap hittats. Bland annat på gårdarna Borhult och Eskilsryd. Här finns med andra ord en rik och lång historia. Jag hade gärna skrivit ett längre blogginlägg men det finns då risk för att det blir en mindre bok. Min förhoppning är att jag sått ett intresse för ortens historia och att folk ger sig ut på egna upptäcktsfärder. Mycket nöje!

Varnum är en gemytlig liten ort på landsbygden, det som slår mig är hur gröna ängarna och bördiga åkrarna ser ut att vara. Sjuhärad är ju inte känt för att vara den bästa jordbrukstrakten i Västergötland. De norra delarna av landskapet med tyngdpunkt på Skaraborg brukar lyftas fram som det främsta jordbruksområdet. Drottning Margareta pantsatte i bygden kronans gårdar 1409. På Ågården bodde sent 1400-tal bröderna Gustafsson, en fogde på Vinstorp satte de upp sig mot. En lokal revolution kom således till stånd. Sju gårdar bestod Varnum av tidigt 1500-tal. Dessa hade rätt att fiska i exempelvis Tolken. Före 1700-talets mitt var ortens utmarker oskiftade. 1784-85 ägde storskifte rum, slutligen genomfördes 1862 laga skifte. Detta kan kopplas an till de gamla fina stenmurar som jag sett på många håll under mina cykelturer, bland annat i just Varnum. Stenmurarna utgjorde gränsen mellan olika gårdar, i och med laga skifte kom byarna att spridas ut. Tidigare hade landsbygdens gårdar bestått av större sammanhängande enheter. Om problem uppstod med skörden kunde man enklare hjälpas åt. Längre avstånd mellan gårdarna och mindre jordbruksytor kom att innebära utmaningar på olika sätt. Skiftena under 1800-talet är ett ämne som jag finner mycket intressant. Ett ganska nytt specialintresse som uppstod när jag skrev min B-uppsats i historia om de svenska nödåren 1867-68. Det finns mycket mer att säga om skiftena men det gör sig av utrymmesskäl bättre i bokform. Trevlig läsning!

Mången gång har jag promenerat i Kypeskogen, en del av de utmärkta historiska platserna har man stannat till vid men långt ifrån alla. En av dessa är Laxatorpet, jag kan inte påminna mig om att jag varit framme vid ruinen i vart fall. En gång i tiden levde här en familj av det som naturen bjöd på. Jordbruksmarken var säkert bristfällig såhär mitt i skogen, om det nu fanns någon. 1856 nämndes inledningsvis, på en karta från detta år finns finns åkrar, ängar och ett torp med, dock utan namn. Laxatorpet finns heller inte benämnt i någon husförhörslängd vilket är lite anmärkningsvärt. Antingen var det för långt för prästen att ta sig hit, svårt att hitta eller så har besök hit gjorts men husförhörslängden har hamnat på villovägar. Detta är helt och hållet mina egna teorier men det är svårt att inte leka med tanken kring hur det faktiskt ligger till. En viss Frans ifrån Skephult (Marks kommun), kallad Laxa-Frans ska ha bott på torpet när det begav sig. Emilia Elisabet Augustdotter ifrån Södra Ving (Ulricehamns kommun) var hans fru. Totalt kom de att ha sju barn tillsammans. De flyttade till Bergdalen år 1904 till en fastighet vid namn Skogslund. Jag skulle gärna göra mer efterforskning kring var denna fastighet ligger mer exakt och återkomma i ett framtida blogginlägg. Jag kan varmt rekommendera en promenad eller vandring i Kypeskogen, den har många överraskningar att bjuda på!

Många gånger har jag besökt Mölarps ö, ett fantastiskt naturreservat ett stenkast ifrån Borås. Här kan man begrunda sällsynta växter, äta medhavd mat /fika eller bara vara ett med naturen. I inlägget om Kungagraven skrev jag om yngre stenåldern och att marken däruppe brukats väldigt lång tid. Ängarna som vi ser på bilden ovan har inte fullt så långt ursprung men vi talar dock järnålder(500 f Kr-1050 e Kr). På många ställen i vårt avlånga land har ängar vuxit igen och på sina håll slukats upp av diverse ogräs eller skog. Så är emellertid inte fallet på Mölarps ö, något som jag kommer återkomma till. Hur kom då ängsmarkerna här ute till? Jo, under järnåldern blev klimatet allt bistrare och åretruntbete var inte aktuellt längre. På det som kom att bli ängsmarkproducerades vinterfoder. Här trivs olika typer av växter och djur som alla är beroende av en välskött äng. Traditionellt bedrevs skötseln under sensommaren i form av slåtter, då man slog med lie. Jag fick i augusti månad själv pröva på konsten, eller rättare sagt studera. Däremot hjälpte jag till att få upp hö på en lång hässja, också det en konst för sig. I den heta augustivärmen satt det fint med kaffe och smörgås i pausen. Åter till Mölarps ö, till och med 1930-talet bedrevs slåtter på ängen ovan. Som redan nämnt ett ganska slitigt arbete för både kropp och själ. Fram till sent 60-tal betade djur på ängarna, i cirka 20 år stod sedan området obrukat. Röjning var därmed nödvändigt, ängen slås varje år sedan 1986. Avslutningsvis, Mölarps ö är möjligt att besöka året om för den som känner för det. Ut och njut av naturens fägring!