Gårdagens cykeltur gick till den lilla men gemytliga orten Rydal, cirka 3 mil söder om Borås. Rydal är vackert belägen vid Viskans strand och ån var det som kom att driva spinneriet som grundades år 1853 av förläggaren Sven Erikson. Ungefär 20 år tidigare hade han startat ett väveri i Rydboholm. Erikson var således en driftig person och förefaller ha haft många projekt igång samtidigt. I området fanns en stark tradition av diverse hantverk. Det som utgör dagens Marks kommun dominerades av hemvävnad, detta utgjorde grundstenen för Rydals spinneri. Det fullständiga namnet var förövrigt Rydahls Manufaktur AB. Arbetet på fabriken var intensivt och många gånger ganska farligt. Trånga utrymmen, hög ljudnivå och brandrisken är bara några exempel på de faror som lurade på fabriken. När fabriken var ny så var den enda belysningen i form av fotogenlampor och detta i kombination med bomull är ingen bra kombination. En gnista på bomullen och branden är ett faktum. Arbetarna på fabriken levde således ett hårt och arbetsamt liv med stämpelklocka och ständig press på att leverera. Spinneriet var i drift ända fram till 2004 och är sedan 1991 byggnadsminnesmärkt. 2019 nominerades det till en av Västra Götalands sju underverk. Ett helt korrekt beslut enligt mitt tycke, i Rydal och i fabriken känner man verkligen historiens vingslag.

Från oktober fram till mars kan nog vara den mörkaste perioden på året. I skrivande stund börjar löven på träden tunna ut allt mer och på marken blandas allt till en enda gröt med det kalla regnet. På stadens gator far unga människor omkring på elsparkcyklar, till synes utan något mål med sin resa. Är det farten som är kicken? Eller är det elsparkcykeln som sådan? Svårt att säga men många bäckar små skapar stora klungor av elsparkcyklar. En del liggandes i buskage, på trottoaren, ja, på alla tänkbara ställen. Nu blir det allt halare med alla löv på gator och trottoarer så håll i hatten!

Dagens cykeltur gick till trakten mellan Borås och Ulricehamn. Detta är natursköna trakter som bjuder på underbara vyer i form av skog, vattendrag och en hel del intressant historia. Kyrkoruinen i Fänneslunda har jag besökt tidigare men ett nytt besök skadar aldrig. Den har en anrik historia och vittnar om en tid när kyrkan hade stor makt i Sverige. Henrik Von Vicken(1624-1690)var Älvsborgs läns första landshövding. I anslutning till kyrkoruinen ligger Fänneslunda säteri(en typ av gods) som grundades av Von Vicken. Det är rimligt att anta att han hade det tämligen gott ställt, silvret och altartavla skänkte han nämligen till kyrkan. Under koret i kyrkoruinen finns familjegraven tillhörande Von Vicken. Kyrkoruinen är väl värd ett besök och jag återkommer gärna till säteriets historia mer framgent. Allt gott!