Det är härligt och stärkande att promenera utmed Pickesjön, det är en sjö jag aldrig tröttnar på. Omgivningarna bjuder på ett rikt natur och djurliv, i skogen såg jag bland annat några koltrastar. Lunchen intogs vid en bänk från vilken bilden ovan är tagen. Den tillagades på stormkök i goda vänners sällskap. Denna fredag i slut ett av november var det mycket folk ute i spåren, en del motionärer, hundägare och folk som lagade mat ute i det gröna. Folk i alla åldrar skulle jag säga. Det har varit ett öppnare landskap runt sjön om vi går tillbaka i historien, ängar åkrar och hagar är exempel på detta. Några ängar finns kvar utmed sjön med skogen dominerar helt klart. Picke var bebott till och med 1952 men tidigt 70-tal revs den dessvärre. Antagligen fanns det ingen intresserad köpare av den gamla gården. Den andra gården, Bese såldes till en privatperson 1743 men drygt 150 år senare köpte Borås stad gården. Till tidigt 1950-tal var gården närmast sjön bebodd. Tyvärr brann det ner på 60-talet. Under många år fungerade sjön som stadens vattentäkt. Ett vattenverk uppfördes 1880 och sjön dämdes upp. Den tiden är sedan länge förbi men sjön och dess omgivningar är idag en viktig mötesplats för de boråsare som vill ge sig ut i naturen. Till sist, ut i skogen och inta dess syrerika luft!

Brämhults juice var under många år en viktig arbetsgivare för folk på orten. Det var även ett företag som satte orten på kartan. När folk utifrån undrar var jag är ifrån och jag svarar Brämhult så känner de allra flesta till juicen. Den har sålts och säljs ännu i flera städer och länder. Dessvärre lade verksamheten i Brämhult ner 2017 och flyttade till Danmark året efter. Det tyska företaget Eckes-Granini hade köpt upp företaget redan 2007. När juicefabriken i Brämhult lades ner försvann inte bara många arbetstillfällen. En del av ortens identitet och historia gick i graven.

Banvallen mellan Borås och Ulricehamn nyttjas dagligen av folk i bygden. Cyklister, rullskidåkare, löpare och gångare är de som jag oftast mött de gånger jag cyklat här. Förr i världen var det dock ett annat transportmedel som gällde på denna väg, nämligen tåget och järnvägen. 1917-1986 var järnvägen i bruk mellan Borås och Ulricehamn. Sista året var det dock endast godståg som kördes, men det var dock en nästan 70 årig epok som gick i graven. I nästan 20 år var den gamla banvallen övergiven. 2003 invigdes en asfalterad banvall mellan Borås och Ulricehamn till mångas nöje. Jag tycker själv att den är mycket trevlig att cykla på med naturen tätt inpå!

Mången gång har jag promenerat förbi Myråsbäcken av den enkla anledning att jag är uppvuxen i Brämhult. Det är lätt att bli hemmablind och det är först på senare år som jag fått upp ett intresse för hembygdens historia. Brämhult ligger i Ås härad, dit hör exempelvis Rångedala, Tärby, Varnum och Södra Ving. Brämhults landskommun grundas 1862 och upphör 1971 för att anslutas till Borås kommun. En gång i tiden var det med andra ord inte så sammanknutet med Borås som det ju ändå får sägas är idag. Idag klassar nog många det som en stadsdel snarare än en by på landsbygden. På gott och ont som med så mycket annat. Vad betyder då Brämhult? jo, det betyder mark som är uppodlad i lövskog. Detta finns nerskrivet i ett brev den 19 augusti år 1458, brevet var utfärdat av Jöns Bengtsson Oxenstierna, ärkebiskop. I detta brev sägs nuvarande Brämhults kyrka vara helgat åt den Heliga Maria Magdalena. Brämhult ligger i en skogsrik byggd så namnet lever upp till förväntningarna. Odlingsmöjligheterna var det dock sämre med, jordarna var och är än idag av låg bördighet och mycket sten dominerar. Trots detta så har folk levt här i tusentals år. Från brons och järnålder har gravlämningar och redskap hittats. Bland annat på gårdarna Borhult och Eskilsryd. Här finns med andra ord en rik och lång historia. Jag hade gärna skrivit ett längre blogginlägg men det finns då risk för att det blir en mindre bok. Min förhoppning är att jag sått ett intresse för ortens historia och att folk ger sig ut på egna upptäcktsfärder. Mycket nöje!

Varnum är en gemytlig liten ort på landsbygden, det som slår mig är hur gröna ängarna och bördiga åkrarna ser ut att vara. Sjuhärad är ju inte känt för att vara den bästa jordbrukstrakten i Västergötland. De norra delarna av landskapet med tyngdpunkt på Skaraborg brukar lyftas fram som det främsta jordbruksområdet. Drottning Margareta pantsatte i bygden kronans gårdar 1409. På Ågården bodde sent 1400-tal bröderna Gustafsson, en fogde på Vinstorp satte de upp sig mot. En lokal revolution kom således till stånd. Sju gårdar bestod Varnum av tidigt 1500-tal. Dessa hade rätt att fiska i exempelvis Tolken. Före 1700-talets mitt var ortens utmarker oskiftade. 1784-85 ägde storskifte rum, slutligen genomfördes 1862 laga skifte. Detta kan kopplas an till de gamla fina stenmurar som jag sett på många håll under mina cykelturer, bland annat i just Varnum. Stenmurarna utgjorde gränsen mellan olika gårdar, i och med laga skifte kom byarna att spridas ut. Tidigare hade landsbygdens gårdar bestått av större sammanhängande enheter. Om problem uppstod med skörden kunde man enklare hjälpas åt. Längre avstånd mellan gårdarna och mindre jordbruksytor kom att innebära utmaningar på olika sätt. Skiftena under 1800-talet är ett ämne som jag finner mycket intressant. Ett ganska nytt specialintresse som uppstod när jag skrev min B-uppsats i historia om de svenska nödåren 1867-68. Det finns mycket mer att säga om skiftena men det gör sig av utrymmesskäl bättre i bokform. Trevlig läsning!

Mången gång har jag promenerat i Kypeskogen, en del av de utmärkta historiska platserna har man stannat till vid men långt ifrån alla. En av dessa är Laxatorpet, jag kan inte påminna mig om att jag varit framme vid ruinen i vart fall. En gång i tiden levde här en familj av det som naturen bjöd på. Jordbruksmarken var säkert bristfällig såhär mitt i skogen, om det nu fanns någon. 1856 nämndes inledningsvis, på en karta från detta år finns finns åkrar, ängar och ett torp med, dock utan namn. Laxatorpet finns heller inte benämnt i någon husförhörslängd vilket är lite anmärkningsvärt. Antingen var det för långt för prästen att ta sig hit, svårt att hitta eller så har besök hit gjorts men husförhörslängden har hamnat på villovägar. Detta är helt och hållet mina egna teorier men det är svårt att inte leka med tanken kring hur det faktiskt ligger till. En viss Frans ifrån Skephult (Marks kommun), kallad Laxa-Frans ska ha bott på torpet när det begav sig. Emilia Elisabet Augustdotter ifrån Södra Ving (Ulricehamns kommun) var hans fru. Totalt kom de att ha sju barn tillsammans. De flyttade till Bergdalen år 1904 till en fastighet vid namn Skogslund. Jag skulle gärna göra mer efterforskning kring var denna fastighet ligger mer exakt och återkomma i ett framtida blogginlägg. Jag kan varmt rekommendera en promenad eller vandring i Kypeskogen, den har många överraskningar att bjuda på!

Många gånger har jag besökt Mölarps ö, ett fantastiskt naturreservat ett stenkast ifrån Borås. Här kan man begrunda sällsynta växter, äta medhavd mat /fika eller bara vara ett med naturen. I inlägget om Kungagraven skrev jag om yngre stenåldern och att marken däruppe brukats väldigt lång tid. Ängarna som vi ser på bilden ovan har inte fullt så långt ursprung men vi talar dock järnålder(500 f Kr-1050 e Kr). På många ställen i vårt avlånga land har ängar vuxit igen och på sina håll slukats upp av diverse ogräs eller skog. Så är emellertid inte fallet på Mölarps ö, något som jag kommer återkomma till. Hur kom då ängsmarkerna här ute till? Jo, under järnåldern blev klimatet allt bistrare och åretruntbete var inte aktuellt längre. På det som kom att bli ängsmarkproducerades vinterfoder. Här trivs olika typer av växter och djur som alla är beroende av en välskött äng. Traditionellt bedrevs skötseln under sensommaren i form av slåtter, då man slog med lie. Jag fick i augusti månad själv pröva på konsten, eller rättare sagt studera. Däremot hjälpte jag till att få upp hö på en lång hässja, också det en konst för sig. I den heta augustivärmen satt det fint med kaffe och smörgås i pausen. Åter till Mölarps ö, till och med 1930-talet bedrevs slåtter på ängen ovan. Som redan nämnt ett ganska slitigt arbete för både kropp och själ. Fram till sent 60-tal betade djur på ängarna, i cirka 20 år stod sedan området obrukat. Röjning var därmed nödvändigt, ängen slås varje år sedan 1986. Avslutningsvis, Mölarps ö är möjligt att besöka året om för den som känner för det. Ut och njut av naturens fägring!

I detta inlägg blir det tyvärr inget nytt om någon spännande historisk plats. Tyvärr har jag åkt på en förkylning vilket gjort att jag inte har kunnat ge mig ut på nya äventyr de senaste dagarna. I dessa Coronatider är det desto större anledning att vara än mer försiktig. Läget med pandemin har varit lite fram och tillbaka från mars månad fram till nu. Det hemska viruset har emellertid skördat alltför många liv, mina tankar går till de som förlorat nära och kära. Vidare har många blivit varslade, korttidspermitterade och gör allt för att få ekonomin att gå ihop. Visst är det tufft just nu tänker jag men det finns alltid någon som har värre. Jag ska inte klaga, vid sidan av mina distansstudier har jag ett extrajobb. Denna höst nåddes vi av beskedet om att den andra vågen blev värre än vad som befarats. Många har anpassat sig bra till de förhållningsregler som finns. Tyvärr är det som att vissa tror att de kan leva precis som före pandemin. Ju bättre vi hjälps åt desto smidigare kommer vi klara oss igenom skiten. Det tror jag i alla fall. Till er som inte har möjlighet att ta er ut just nu vill jag slå ett slag för alla trevliga TV-serier som finns. Ta hand om er nu i novemberrusket!

Dagens lunch förtärdes på Knallens pizzeria. pizzerian har mig veterligen funnits i några år. Det var dock premiär på pizzerian för min del. Salladsbuffén var generös och smaklig. Pizzan var tyvärr inte någon större sensation, något smaklös och torr. Normalt sett brukar pizza vara ett säkert kort om man inte kommer på något annat att äta. Salladen och att det inte var överfullt med folk var det som var det bästa med besöket. I övrigt var personalen trevlig och maten kom in snabbt. Det räckte dock inte hela vägen fram, tyvärr!

Efter matpausen på Mölarps ö så besöktes även Kungagraven. Det ligger bortanför ön i nära anslutning till både skogen och Viskan. Jag har besökt graven vid två tidigare tillfällen om jag inte missminner mig. I graven sägs att ett flertal lager av ben har hittats. I övrigt var graven vid undersökning tom. Marken runtomkring har brukats i tusentals år, strax intill var det således en gammal boplats. Det var en på många sätt strategisk boplats just eftersom den ligger alldeles invid Viskan. Vatten var då som nu en livsnödvändig produkt för människorna. Varför heter då graven som den gör? Till vadstället vid Viskan sägs en slagen kung ha slagit sig ner. Han sägs haft en krona som gled ned i Viskan eller Öreå om man så vill. När kungen avled sägs han ha begravits här invid ovan nämnda boplats. Ett besök till Kungagraven rekommenderas starkt. Allt gott!