Gullkragen är alltid lika trevligt att besöka, den underbara interiören ifrån tidigt 1960-tal, den trevliga personalen och de goda bakelserna är något som väger tungt i bedömningen. Vid mitt senaste besök tog jag en närmre koll på det avtal som syns på bilden ovan. Det är något med gamla dokument som får ögonen att stanna upp ett slag och som blivande arkivarie(läser B-kursen i arkiv och informationsvetenskap) har jag märkt att jag medvetet eller omedvetet börjar gå in i den rollen. Något jag fann särskilt intressant är den åtskillnad som gjordes mellan bagerier, konditorier och hembagerier vid 1900-talets början. Ett bageri skulle mig veterligen primärt rikta in sig på bakning av matbröd, ett konditori ”kondis” hade mer fokus på sötebröd eller finare kaffebröd såsom tårtor, bakelser, bullar etcetera, sistnämnda bör rimligen ha sysslat med samma verksamhet som bagerierna men kan det ha skett hemmavid? Det låter minst sagt genuint med ett hembageri och på senare håll har det ju blivit väldigt populärt att baka sitt eget bröd. Har vi gått och blivit hembagare allesammans? I så fall kan ju de riktigt stora fabrikörerna av bröd så småningom avveckla sin verksamhet, nej så långt har det nog inte riktigt gått men visst är det godare med hembakat än industritillverkat bröd från ett löpande band!

Nu var det dags för ytterligare ett inlägg med koppling till Brämhult. På kyrkogården finns ett gammalt solur, en artefakt som krävde en närmre anblick. Någon djupare fakta om soluret har inte stått att finna men det är ändå något visst med ett solur. Med hjälp av skuggan från föremål i solen kunde man läsa av tiden och solurets historia går tillbaka ändå till antikens Grekland, hellenistiska perioden (cirka 300 f.kr.) Soluret på Brämhults kyrkogård användes säkert flitigt en gång i tiden, numera står det där det står som ett minne ifrån en svunnen tid.

Som gammal brämhultsbo har jag promenerat förbi den vackra kyrkan måmga gånger men alltför sällan stannat upp för att betrakta den. Idag betraktar nog de flesta Brämhult som en stadsdel inom Borås stad men fram till cirka 1930 var här utpräglad landsbygd. I närheten av kyrkan låg inte mindre än åtta gårdar och att gå i kyrkan det var bara en självklarhet. Jag berättar gärna mer om Brämhults utveckling, från en liten by på landsbygden(inom Ås härad) fram till dagens Brämhult som har en starkare koppling till Borås än vad orten tidigare hade. Kyrkans placering kan idag möjligen tyckas vara lite avsides men med Brämhults äldre historia i åtanke så är placeringen ganska strategisk. I Brämhult har folk bott sedan urminnes tider, långt innan kyrkan uppfördes. Där kyrkan står har en gammal kultplats tidigare funnits. På något sätt föreföll det således sig naturligt att uppföra kyrkan där på 1200-talet. Det medeltida ursprunget har man kommit fram till med hjälp av borrprover i vissa stockar(dendrokronologisk undersökning). Vi spolar fram till 1600-talet, 1650 närmare bestämt. Det året blev Brämhult anslutet till församlingen i Borås (dessförinnan hade Brämhult varit annex till Rångedala). Brämhults kyrka hotades nu att få sin verksamhet nedlagd, så blev lyckligtvis ibte fallet tack vare tappra brämhultsbor. Vid den här tiden fanns det ingen tjänlig väg mellan Borås och Brämhult. Enligt brämhultsborna handlade dels om att kyrkoherden ville slippa den mödosomma färden till Brämhult samt att det var sockenskogen på orten som stadsborna var ute efter. Med dessa argument och gemensamma krafter så fick Brämhult ha kvar sin kyrka, en eloge till dessa människor. Detta samt ortens äldre historia är värt att ha i åtanke när man vandrar genom Brämhult, en gång i tiden en gammal landsort.

2021 har varit ett år som på många sätt har kommit att präglas av pandemin. Personligen har jag lyckats klara mig undan eländet men mina tankar går till de som strukit med eller ligger inne. Vaccinationerna kom igång på allvar under 2021, efter närmre två år av intensiv forsking(om jag förstått det rätt). Vaccinet är något som väcker tankar och känslor hos många, både positiva och negativa. En sak är dock klar, pandemin är ännu inte över men förhoppningsvis kommer det snart gå åt rätt håll. Vi måste alla kämpa vidare och göra vårt bästa, i alla sammanhang. En positiv sak är vintersolståndet som ägde rum den 21/12, nu går vi sakta men säkert mot ljusare tider. Nu kan det förhoppningsvis bara bli bättre!

Spice N’ Rice är ingen restaurang som är unik för just Borås. Faktum är att den finns i flera städer såsom Linköping, Skövde och Hammarö(strax utanför Karlstad). För att vara en kedja måste jag säga att maten håller god kvalitet och servicen häller även den god standard. Från det att jag beställt och satt mig till bords så dröjer det bara några minuter och vips står det en rejäl portion framför mig. Det är inte första gången jag äter på restaurangen som förövrigt ligger på Allégatan i Borås. Gemensamt för alla rätter är att de alltid är snyggt upplagda och att det är mycket mat på tallriken, mycket men ändå lagom. För den som vill kunna se när maten tillreds rekommenderar jag att sätta sig vid en av de främre borden. Stekånga och eld stiger upp mot taket(givetvis under kontrollerade former, bör endast utföras av proffs). För den som undrar så ingår dryck och kaffe i priset. 5/5 chilifrukter får restaurangen i betyg, låt er väl smaka!

Som andra band på scenen stod ovan nämnda band, de här killarna har hållit på med musik länge och jag känner två av dem sedan gymnasietiden. Det märktes redan då att de hade ett stort intresse för musik och att de skulle kunna göra något mer med detta. Hur var då konserten? Den var riktigt bra och det var en god blandning av lugnare låtar och mer upptempo. Utifrån denna konsert är gruppen svår att placera i en viss genre men en riktigt trevlig stund var det i kafeterian. Inspiration från U2, Sting samt The Police gick att urskilja. Dessa grabbar har många strängar på sin lyra och jag kan varmt rekommendera deras musik! Mellansnacket var även det förstklassigt med en bra balans mellan humor och allvar.

Nu var det dags för en ny uppdatering på musikfronten, jag passar på att gå på så många kulturevenemang som möjligt just nu med tanke på vart det verkar barka med pandemin. Zethraeus bjöd på klassisk singer-songwritermusik men med den skillnaden att han hade två medmusikanter på scenen. Det var trevlig och god stämning men det känns som att jag hört den här typen av musik tidigare, en gubbe med gitarr som sjunger och spelar lite är för all del trevligt men det stack inte ut från något annat jag hört i genren. Alla är dock riktigt duktiga musiker och verkar ha mycket erfarenhet av branchen.

Igår var det första advent och på Hökerums slott hade vi läst att det skulle vara julmarknad. Slutet av november och en bit in i december är en vacker tid när snön lyser upp vårt annars nu ödsliga landskap. Det var en mäktig syn som mötte en när jag fick syn på detta slott, det var första gången jag besökte slottet. Det är vackert beläget alldeles vid sjön Mogden. Trakten runt sjön är förövrigt rik på fornlämningar, detta går att se på kartor ifrån Lantmäteriet. Brahesläkten berördes i bildtexten, det var en stor och inflytelserik släkt, Per Brahe(1602-1680) är exempelvis ett namn som de flesta känner till, han var en av de största jordägarna under 1600-talet. 1830 skedde en fasansfull händelse på slottet. Det 24 oktober det året mördades Tönnes Oxenhufvud, den siste adliga ägaren. De nuvarande ägarna är familjen Strandmark, de köpte slottet 1984. Vid den tiden var det väldigt nedgånget, en hel del upprustningar gjordes. Slottet är öppet vid särskilda tillfällen såsom julmarknader och på sommaren går det att ta sig en fika här har jag hört. Allt gott!

Många gånger har jag passerat den pampiga byggnaden på Göta utan att för den sakens skull reflektera närmre kring dess historia. Under en cykeltur häromdagen passerade jag återigen det gamla landeriet, denna gång stannade jag upp och tog en bild. Nog är denna byggnad allt värdig ett inlägg på bloggen tänkte jag, landerierna minner om en svunnen tid när klass och titlar ännu värderades högt i Sverige. Vad vet vi då om Lorensberg? Byggnaden uppfördes 1845 av Lars Hägnander som var karduansmakare (garvning av finare skinn). Under 1800-talet var titlar ännu en väldigt viktig och även naturlig del av vardagen, besöker man en kyrkogård med gravstenar från 1800-talet så är titlar som skomakare, sadelmakare och hemmansägare vanligt förekommande. Detta var ett litet sidospår men det kan ju finnas ett egenvärde med den typen av sidospår. En handlare vid namn Olavus Scherdin tar över landeriet 1849 och kommer att bo här under tio års tid. Landeriet kommer att ha ett flertal ägare fram till 1950. Det året flyttar nämligen NTO in, 1970 kommer den organisationen att bli känd som IOGT-NTO. Tyvärr har Borås (i likhet med flera andra svenska städer) haft en tendens att riva mycket av sin gamla bebyggelse. Visst, en del träkåkar strök med redan vid de fasansfulla stadsbränderna varav den senaste ägde rum 1827. Långt ifrån alla byggnader strök emellertid med i bränder utan kom att rivas under 1960, 70 och 80-talets intensiva rivningsperioder. Tendensen att riva och bygga nytt hade börjat redan under 1930 och 40-talet men kulmen var under 60, 70 och 80-talet. För att inte en stads äldre historia helt ska raderas ut så vill det till att såväl makthavare och byggherrar stannar upp ett tag och tar sitt förnuft till fånga. Hur vill vi att Borås ska se ut om 10, 20 eller 30 år?