Söndagens utflykt gick till Gånghester, ett litet samhälle strax utanför Borås. Genom skog, stock och sten anlände jag i en god väns sällskap till Gånghester vid 13-tiden. Stationen eller rättare sagt den gamla station, var något som fångade vår blick. En charmig träbyggnad som tyvärr stått tom och utan någon verksamhet i många år. Vi får se vad som händer i framtiden med stationen. Kan det bli ett stationsmuseum och kafé tro? På så sätt får stationen leva kvar om än i annan form.

Tekostaden Borås är ju som bekant ett känt begrepp, vad alla inte känner till är att det här en gång i tiden även fanns ett bryggeri. Bryggeriet förlades utmed Viskan, läget var således väldigt strategiskt. När man ska brygga öl behövs utöver malt och humle även vatten, ganska mycket vatten dessutom. Sandwalls bryggeri förefaller ha varit ett ganska stort bryggeri för en stad som på 1860-talet hade cirka 3000 invånare. Lägg därtill att de allra flesta jobbade inom Tekoindustrin(textil och konfektion). Under 1800-talet dracks det en hel del i Sverige, Borås var knappast ett undantag. Framställning av öl kanske till och med sågs som ett välkommet inslag till förmån för de annars betydligt starkare dryckerna? Om detta kan vi förstås bara spekulera, men en sak vet vi:1862 fanns ingen motbok och Systembolaget fanns definitivt inte. Ett litet sidospår men ändå en intressant reflektion att stanna upp vid. Tillbaka till Sandwalls bryggeri, en byggnad som jag varit inne i flera gånger. Idag tillverkas ingen öl i lokalerna, däremot huserar här bland annat en teater, en hantverksbutik och ett galleri om jag inte missminner mig. Teatern besöktes vid några tillfällen under min grundskoletid. Vad vet vi om byggnaden då? Jo, det är en tegelbyggnad som till stor del består av rött tegel vilket syns tydligt på bilden ovan. Den byggdes i etapper mellan 1842 till cirka 1903, ett riktigt långtidsbygge med andra ord. På fabriken tillverkades inte endast öl utan även läskedrycker. 1931 tog sonen Sven(1869-1947)över verksamheten, tolv år senare blev företaget ett aktiebolag. Verksamheten rullade på fram till 1970-talet då den lades ner och företaget köptes upp 1977 av ett bryggeri i Falkenberg, Bryggeri AB Falken(idag känt som Falcon). De två bryggerierna kom att ägas av den stora jätten Pripps, (även kallat Prippen) i Göteborg. Bryggerieran i Borås var därmed över. Sammanfattningsvis, ett stycke Boråshistoria som är väl värt att berätta om just eftersom knappast alla känner till att det funnits bryggerier i Borås. Bryggeriet är sedan länge ett minne blott men lever ändå kvar i någon mån. Bryggaregatan och Sandwalls plats är två exempel på allmänna platser som minner om stadens store bryggerimästare. Allt gott!

En lördag i slutet av maj gav jag mig iväg på en utflykt, i sällskap med en god vän. Den första anhalten var Seglora, cirka 1,5 mil sydväst om Borås. En bilresa 15 min ifrån Seglora ligger den lilla gemytliga orten Rydal, Marks kommun. Det första som möter en är huvudgatan med de gamla arbetarbostäderna, i dessa bodde många av de arbetare som jobbade på spinneriet. Det dröjde heller inte länge förrän vi såg den anrika spinneri byggnaden på vänster sida. Det är en minst sagt unik miljö, detta är nämligen landets äldsta spinneri som finns bevarat! Ett besök på museet gjorde vi förstås, i den stora hallen där spinnerimaskinerna står är det trångt och högljutt. Någon tanke kring en säker arbetsmiljö för arbetarna var det inte tal om och barnarbete var inte något ovanligt. De yngsta barnen kunde börja vid cirka 7 års ålder, att sätta sina barn i skolan var det långt ifrån alla som hade råd med och en extra inkomst var det många familjer som behövde. Det går bara att föreställa sig hur tufft det måste ha varit för dessa barn. Museet levandegör utan tvekan ett viktigt kulturarv på ett sätt som säkert tilltalar folk i alla åldrar, från 10-100 i alla fall. Ett besök till Rydal rekommenderas varmt!

Gårdagens cykeltur kan ha varit den längsta hittils, 9,5 mil visade cykeldatorn när jag kom hem vid 18-tiden. Hur som helst så cyklade jag från Borås vid cirka 10.30, på torget i Bollebygd intogs en banan och lite vatten. Sedan fortsatte färden på bilvägen mot Hindås, det är en liten fin väg och en söndag som denna var det tämligen lugnt. Strax före Hindås svängde jag av vägen och ut på en något mindre och stundtals lite guppig väg som ledde mot Ödenäs. Även på denna väg dominerade skogen och här och var syntes några hus. Väl framme vid sista backen skymtade jag mitt mål, högt belägen och naturen runt omkring formad av inlandsisen. En intressant ort, en gång i tiden centrum för Bastabinne, korgar tillverkade i bast eller näver. Här finns ett hembygdsmuseum som heter just Bastabinne, öppet efter överenskommelse per telefon eller mail. Många förknippar säkert orten med TV-klassikern Hem till Byn, inspelad i omgångar mellan 1971-2006, en riktig långkörare men den rekommenderas starkt! Ett flertal platser på byn kände jag igen från serien:kyrkan, den gamla skolan och församlingshemmet för att nämna några. Till sist, möt våren i Ödenäs, det är väl värt ett besök!

Gårdagens cykeltur gick till Rångedala och byn Algutstorp som ligger strax öster om samhället. Här har hembygdsföreningen sitt fina torp, det är det första som möter en. På gården finns även en gammal hederlig ladugård och lite annat smått och gott. Ett stycke från gården ges besökaren olika förslag på vandringsslingor. Vi valde att gå Grytefotstigen, en led dominerad av vacker skog, växter och ett rikt fågelliv. Här och där kunde stenmurar skådas i skogen, antagligen någon form av gräns mellan olika gårdar. Stenmurar fyllde i svunna tider flera syften, en av dessa var i form av en så kallad Fägata. Fägatorna låg ofta i närheten av gårdarna, en mur på var sida utgjorde en trygg och säker gång för kor eller annan boskap när de skulle ut på bete. Själva betet ägde oftast rum på utmarker till gården. Någon gång under järnålder eller medeltid introducerades detta med fägator. Idag finns de kvar som ett minne av svunna tider, i Rångedala har ju folk bott i några tusen år. Fynd från stenåldern har hittats på orten i form av krukskärva med ett avtryck av sädeskorn. Skärvan i sin tur hittades i sin tur i en hällkista. På återseende!

Under en löptur en söndag i slutet av mars så sprang jag på en vril. Inte bokstavligen men ändå! De är intressanta och skrämmande på samma gång. De lär bero på någon form av genetiskt fel i trädet. Första gången jag såg en vril trodde jag det var en parasit men skenet kan bedra. Vrilarna är tydligen uppskattade av slöjdare eftersom fibrerna i vrilar ligger på ett särskilt sätt.

Cykelturen till Limmared gick ömsom på asfalt ömsom på grusväg. Den ojämna kvalitén på underlag vägdes dock upp av fantastisk natur och trevliga människor. En stor fabriksbyggnad möter en när man kommer till Limmared. Det är den gamla fabriksbyggnaden i sin pompa och ståt. På glasbruket har många arbetare slitit för sin brödföda. Limmareds glasbruk är det äldsta i Sverige, grundat 1740. Det är unikt i sitt slag eftersom glasproduktion ännu pågår. En del förändringar har förstås skett genom åren. Fabriken har blivit uppköpt av olika företag och verksamheten rullar på. Glasblåseri är ett hantverk som erfordrar många års övning, kärlek och hängivenhet till materialet. Glasets hus är väl värt ett besök!